Min bibelläsning började i unga år men slutade också hastigt. Redan när jag läste om hur änglarna låg med människornas döttrar och barnen som föddes blev jättar (1 Mos. 6:1-4), eller liknande historier, brukade jag ge upp. Senare i livet stördes jag inte av sådana stycken. En saga är en saga och sen är det inte mer med det. Då stördes jag istället av Herrens despotiska karaktär. En Gud som vill utplåna hela folk, diskriminerar kvinnan och vill ingjuta fruktan i alla människor kunde jag inte förlika mig med. Inte förrän jag började skriva ner mina tankar under läsningen lyckades jag läsa boken från pärm till pärm. Då blev det mening med läsningen.

Men varför ens bry sig. Jo, uppvuxen i ett hem med kristna frisinnade föräldrar och en faster, en av de godaste människor jag träffat, som var diakonissa, visste jag att kristendomen rymmer mycket gott. Men samtidigt har ett djupt reaktionärt budskap spridits från predikstolar under nästan två tusen år. Hur går detta ihop? Hur går Jesus kärleksbudskap ihop med den onde Guden i Gamla testamentet? Mitt svar blev att det gör det inte. Bibeln är fullständigt motsägelsefull och det vill jag visa, på mitt sätt. Jag menar också att kyrkan har ett stort ansvar att tala klarspråk om på vems sida de står; på den kärleksfulle Jesus sida eller på Gamla testamentets självgode, hatiske och dömande Guds sida. Det duger inte att som många kristna försöka förklara att gudsfruktan egentligen inte handlar om fruktan utan om respekt, trofasthet eller till och med kärlek. Säg det till de 3000 judiska män (plus antagligen kvinnor men de brukar sällan räknas i Bibeln) som slaktades för att de tillbad fel Gud vid Sinai (2 Mos. 32:27-28).

Är detta viktigt? Jag tror det. Reaktionära kristna evangelister och andra bokstavstroende har stöd i stora delar av Bibeln för sin ideologi. Putin, Bolsonaro och Trump har lika mycket stöd i Bibeln som Óscar Romero hade. Som påve Franciskus har. Som Antje Jackelén, Eva Brunne eller KG Hammar har. Progressiva, kärleksfulla kristna vet detta men säger ändå att Bibeln är världens bästa bok och delar till och med ut den till oskyldiga barn. Det är inget fel i att läsa Bibeln, den säger mycket om den tiden och även om vår egen tid men de kristna som talar om Jesus och kärleken till nästan är inte trovärdiga om de inte talar klarspråk. Stora delar av Bibeln är skriven av reaktionära män som hatade kvinnan men älskade makt. Bibeln och kyrkan har stor skuld till att kvinnohatet fortfarande lever och frodas. Stor skuld till alla orättfärdiga krig i Guds namn. Detta gäller förstås alla de tre Abrahamitiska religionerna som alla tre är så måna om kärleken till nästan. Kyrkan borde tala ur Fadersskägget och se Bibeln som kulturhistoria, inte som rättesnöre. Det är allt jag föreslår.